Chefen slutade och
fick arbetslusten tillbaka

– Intresset har styrt mig, även dit där jag är nu.
Britt-Marie Hammarskiöld valde om i yrkeslivet.
Och ångrar att hon inte gjorde det tidigare.

Var kommer de livskloka besluten ifrån?
De som får oss att styra om.
Britt-Marie Hammarskiöld funderar vid det stora bordet, också arbetsbordet, över hur man lyssnar till sina egna behov.
– Det är allra svårast att acceptera det själv. Spärren ligger hos dig. Men om man inte själv ser att det inte är ett bra sätt att leva, kan ingen annan se det heller.
Hon är en av de där pensionärerna som slutar jobba, fast att hon faktiskt inte slutat jobba. 65 år gammal arbetar hon nu halvtid.
Möjligheten till det, menar hon, är ett beslut hon tog i yrkeslivet. Tre år innan pensioneringen. Hon tänkte om.

Det är svårt att säga vad det är som får människor att bryta upp. Och för Britt-Marie Hammarskiölds del kan hon inte peka på något stort. Inget dramatiskt. Som länsantikvarie på länsstyrelsen i 18 år arbetade hon med precis det hon ville. En fil.kand i kulturhistoriska och samhällsvetenskapliga ämnen i kombination med att hennes man fick en tjänst i Kalmar, ledde henne dit. Ett intresse som blev ett jobb.
– Jag har alltid trivts med att jobba. Har aldrig gått till jobbet och tyckt det varit trist och jobbigt.
De 18 åren bröts en gång av med studier på Konsthögskolan. Och ett par gånger med årslånga uppdrag på Riksantikvarieämbetet. Hon berättar om åren med en ny enhet som växte fram. Relationerna till arbetskamraterna.
Det är två stora fönster i rummet. Vinterljuset släpper in sig självt försiktigt. Nog med ljus för att tulpanerna på bordet ska ge sin gula färg.

– Jag minns precis den dagen när jag bestämde mig för att säga upp mig. Det var en sån där strålande vacker vårdag i slutet på maj. Britt-Marie Hammarskiöld tog en annan väg än att bli utbränd. Hon vet inte ens om hon var i farozonen för att brinna ut. Klokt nog finns det andra gränser än att slockna.
– Jag tänkte att ska jag göra det här, så ska jag göra det medan jag fortfarande vill jobba, säger hon och understryker viljan i det.
– Det var en ständig utveckling på jobbet. Samtidigt blev kraven högre. Jag jobbade på, mycket mer än vad jag egentligen skulle. Kom hem sent. Klockan åtta, halv nio på kvällen. Då sitter man helt trött. Min man kom också hem sent. Vi satt lite, orkade inte äta utan kanske bara drack te och åt smörgås och tittade man på varandra. Sen gick man och lade sig.
– Det är inget bra liv.
Hon märkte att hon misskötte sig. Med sömn och mat. Med familj. Med den andra delen av livet. Med livet. Så utan en större dramatik i sitt liv, sade hon upp sig en sådan där vacker majdag och orsakade nog mer dramatik i andras liv.
– Jag berättade det för några vänner som blev rätt förvånade. Det är på något sätt skrämmande att säga upp sig själv.
Folk trodde att hon ”blivit” över. Det märktes i att man närmade sig försiktigt. Man undrade vad hon skulle göra. Det visste hon inte själv. Några fallskärmar fanns inte när hon tog sitt steg. Och pengarna strömmar inte in nu som när hon var chef.
– Men det är det värt.

Nio månader efter att hon sagt upp sig fanns hon vid ett annat bord. Köksbordet vid ett fönster. Kaffekoppen framför, och en tidning.
– Det var andra dagen jag var hemma och jag tänkte Åh, vad det här var skönt!
Då ringde ett annat jobb till henne. Och ända sedan dess har hon arbetat med uppdrag inom kulturmiljövård. Samtalet då kallade henne till Kenya. Genom Icomos, rådgivare till Unesco.
– Jag som tänkt att jag skulle vara ledig först! Men jag tänkte också, säg Ja! Annars kommer det här tillfället inte igen.
Några malariasprutor, myggolja och tio dagar senare hade hennes yrkesliv, vid 63 års ålder, en helt ny rytm. En rytm som gav klang utanför yrkeslivet.
– När jag började jobba på en myndighet bestämde jag mig för att när jag kände mig som en rund plopp i ett fyrkantigt hål, då skulle jag sluta!
Livet är inget fyrkantigt hål nu. Varken i yrket eller annars. Det har fått mer ytor. Livet missköts inte.
– Jag tror min stress försvann då eftersom mina närstående började säga att jag var mycket snällare och gladare. Gamla kollegor kom fram och sa att jag såg pigg ut.
När hon bestämt sig berättade hon helt plötsligt i sin Rotaryklubb: Nu ska jag lära mig att steppa, busvissla och köra motorcykel.
– Det behöver ju inte betyda att jag principiellt måste lära mig köra motorcykel. Det är mer ett uttryck för vad livet ska innehålla.

Hon har inte kommit till motorcykeln än, ”Min bror kör så jag kan åka med honom”, men hon kan steppa. Och är ivrig att ta itu med busvisslingen.
– Jag ägnar mig överhuvudtaget mer åt infall nu! Hon stryker sakta med händerna över de stora bordsytorna. Når nästan fram till vasen med blommorna.
– Jag känner mig verkligen lyckligt lottad. Det är väldigt roligt att vara med sin gamla mamma och inte känna att man sitter längst ut på kanten på stolen, för att man tänker på ett PM man måste skriva sedan.
Känner du dig mer närvarande nu?
– Ja.

© Pernilla Skoglund och Barometern 2002