Det är ett sista ljus som flämtar

Mitt i nyårsförberedelserna kom jag på att jag skulle tända marschaller, för att välkomna gästerna. Jag rotade i lådan för ljus och hittade två marschaller. En från ICA och en helt annan sort, en hemmagjord, stöpt i en gamma burk med inlagd sill.
Jag hejdade mig där i nyårsmiddagsstressen. Den här vill jag inte tända. Den här vill jag ha kvar.
Det är min mormor som stöpt den där marschallen. Min 96-åriga, tunna, spröda, lilla mormor. Den måste vara minst ett decennium gammal. Och några år till. För det är länge sedan mormor stod hemma på gården där i skogarna i södra Halland och stöpte marschaller.

Hon lär inte göra några fler marschaller. Och det är väl just därför som jag stoppar upp där på nyårsafton, när man som mest förbereder sig för det nya, och istället innerligt tänker på det gamla.
Det där gamla, som egentligen är livs levande mitt i nuet. Det som egentligen inte alls är gammalt, utan bara ligger några lager längre ner där inuti. Några lager närmare hjärtat.
Och när det där gamla plötsligt gör sig påmint och man förstår att man kan förlora det, det är då man känner att det ligger så nära hjärtat att det är grunden för hjärtats slag. Hjärtats rytm.

Allt det där förstår jag när jag kommer in en dag när de första ljumma vårvindarna börjat blåsa och telefonen ringer och min mamma, med en särskilt stilla och allvarlig röst, berättar att mormor börjat få andningsuppehåll. På rummet på det fina äldreboendet där personalen alltid tycks ha tid och kärlek för de gamla som bor där. På rummet där alla mormors saker står, den gamla byrån, den gamla skänken. Fotografierna. Allt det som är kvar av hennes liv i det där rummet där hon ligger och emellanåt slutar andas. Som om rytmen plötsligt är en annan. En rytm av liv, och något mer. En rytm av liv och något annat som väntar.

Och där jag står är det som om min rytm också blir en annan. Det är en rytm av liv, och något annat. Något som får mig att känna att det gamla inte är gammalt. Det finns där i nuet och i mig.
För plötsligt ser jag de gammaldags påskliljorna som blommade mitt i skogen där mormors gamla skola en gång låg och vi satt där på utflykt med mormor och morfar och smörgåsar med alldeles för mycket smör på. Och de hemstickade raggsockarna man fick i alldeles ovanliga färgkombinationer. Orange och grönt. Hur hon måttade med handen och skrattade när vi kom och hälsade på och plötsligt i tonåren växte förbi henne i längd. Hur mycket hon tycker om mitt lockiga hår.

Plötsligt är inget gammalt, gammalt längre. Det finns nu, allt det där. Och jag vill att det ska fortsätta få finnas.
Men, livet har en rytm med något mera nu.
Trots att jag aldrig tände den där sista marschallen, är det ändå ett sista ljus som flämtar. Något som håller på att brinna ut.
Någon som andas sina sista andetag.
Det är min mormor.
Och i mitt hjärta känner jag den rytm som hela livet handlar om. Känner det som hjärtat slår för, och av.
Jag känner kärlekens slag i mitt hjärta.