De inre drömmarna
öppnar de inre dörrarna

Mitt när jag sitter där på bussen händer det.
I en kolsvart vinterkväll med hälften ösregn resten blötsnö och varmfläkten från bussen som ett töcken över mina tankar får jag plötsligt en bild av blommande citronträd för mitt inre. Citronträd och blåa berg med mycket rymd i himmeln och en värme som är varm på det sätt en filt aldrig kan vara.
Det hände på bara ett ögonblick.
Och sedan dess känns det som om jag andas på ett nytt sätt.
Jag lever lite med en ny riktning. Jag förstår min längtan och vad jag just nu behöver.

Drömmar gör något fantastiskt med människor. De lyckas hitta en del i en själv som man nästan inte visste om att man hade.
Och det är oftast en del som man så väl behöver.
Sällan stavas de riktigt viktiga drömmarna i en människas liv ett nykaklat badrum. Nej, drömmar ligger närmare, är lättare och handlar mer om känslor än kakel.

Bästa vännen Sara berättade plötsligt en dag, med en särskild ton i rösten, att hon funderade på att åka bort. Bara hon och snart halvårsgamla sonen.
”Jag har lust att bara ta Vidar och åka iväg över en natt. Och bara promenera. Bara vi två. Kanske nästan inte prata alls. Som en halvretreat. Åka bort, så att man kan längta hem.”
Och hon säger det så jag kan ana friheten i den dagen. Trots att den dagen faktiskt ännu inte finns.

Ibland har jag storslagna, långtgående fantasier om att stryka upp allt, precis allt, i mitt ständigt ostrukna linneskåp.
Bara stå där vid strykbrädan och stryka plagg efter plagg. Allt från gammel-mosters dukar till sommarblusen som inte ska användas än på länge.
Stå där och stryka tills där inte finns ett enda veck i hela det där skåpet och jag når en stund av fulländning och allt är färdigt.
Den där drömmen kommer tillbaka till mig gång på gång. Som om den vill påminna mig om att jag behöver en känsla av att vara framme. Ha nått fram. Kanske nått mig själv.

Som när jag får lust att städa skafferiet. Ända in i de allra mest gömda skrymslena. Se vad jag har och inte har. Eller sy i en knapp. Ta hand om de delarna som fallit av.
Kanske också hos en själv. De där delarna i en själv som tycks övergivna.
Och det är väl de allra mest gömda delarna av en själv som behöver att dörren öppnas.
Kanske är det så att de inre drömmarna öppnar de inre dörrarna?
Och när dörren väl har öppnats kommer en varm västanvind inifrån själen.
En vind med en svag doft av blommande citronträd och regndoft ifrån varma gator.