Nånstans där i mitten är jag

När sommaren nästan tagit slut, när vinden fått de första äpplena att släppa taget, och augusti-tjocka spindlar kryper i taket, kommer en dag när solen kommer tillbaka igen. Jag tar trädgårdsstolarna, som jag tänkt måla om hela sommaren, med ut i trädgården och ställer mig och målar. Med lugna penseldrag flödar färgen fram. Träden susar, en citronfjäril dansar försiktigt runt och med varje penseldrag blir varje tanke tystare, mindre, tills den nästan inte finns alls.
Jag tänker, vad mycket som händer, när jag står där och gör nästan ingenting. Ibland kan en hel sommar gå utan att man hinner in i stunden när allt står stilla. Och ibland händer det på ett ögonblick. Med penseldragen, en sol som kommit tillbaka och en citronfjäril strax bredvid.

Har man tur kan sommaren bli en lång sträcka av oändlighet men ibland vilar den på korta ögonblick när man känner att man är framme.
Som när jag letat fläderblom i timmar, sedan gjort saften, och väntat i dagar på den rätta smaken och tar första klunken precis när musiken till första Sommarprogrammet letar sig ur radion. Där är ögonblicket. Där står jag. Och tänker inte på annat än sommar och saft.

”Mitten är där man själv är,” skriver Bodil Malmsten.
När man väl är där både känns och hörs det. Jag pratar i telefon med vännen Erika sokm sitter som nybliven husägare och hon är mitt i.
”Jag känner mig så avslappnad! Jag har haft tre veckors semester och har tre veckor kvar,” säger hon med en lugn röst som andas fritt utrymme ända genom telefonluren. ”Jag bara sitter här, och vi åker och handlar när vi behöver och runt oss har vi det så… öppet.”

Vad är det som gör att man landar så där? Så att närvaron kryper in i en själv.
En av sommarens varmaste dagar reste jag, och städade och var på konsert och var mest överallt, men kanske inte hos mig själv.
Men så när den dagen sedan är kväll, och mörkret lägger sig som en tyst lätt filt över min trädgård går jag fortfarande solvarm ut för att hitta svalkan som finns där ute. Kryper upp i trädgårdsstolarna med en skål med mjölk och hallonkräm som smakar gott och blir ännu godare när grannens katt hoppar upp i knäet.
Så sitter vi där i mörkret tillsammans, och delar på hallonkrämen, grannens katt och jag.
Det är fritt runt omkring, tyst. Som om jag hade tre veckor gjorda och tre veckor kvar, och nånstans där i mitten, är jag.