Den näst största kärleken

Min sambos kompis Håkan säger att kommer man från en stad som ligger vid ett hav är det bara där man vill vara när det är sommar. Vid havet. På stranden.
En gång var han tillsammans med en tjej från Tylösand. Så han vet. Och det här förklarar han för min sambo.
”Du vet, Pernilla säger att hon vill åka till Leksand men det vill hon egentligen inte. Hon vill bara vara på stranden”, sa Håkan på deras senaste golf-runda.
”Men jag vill visst åka till Leksand”, säger jag emot sen.
Och det vill jag. Egentligen. Kanske bara inte när det är sol.
Är det sol säger jag nej till Franska Rivieran, Stockholm, Rom, ja de flesta fantastiska platser som finns på jorden, för att istället vara hemma.
På stranden.
Alla vägar bär till Rom?
Nej. För mig bär alla vägar till stranden.

De första turerna dit när jag nyss lärt mig cykla. Vi cyklade på rad efter mamma, jag och systrarna. Pappa som kommer från inlandet lärde sig aldrig det där, det där med att leva livet på stranden, vid havet, med kaffe i termosen och hjärtat vidöppet för en havsvind.
Vi kom ner och lade oss alltid på samma ställe. Och vi lärde oss att sommar är havet och måsarna och de där enkronorna man hade i börsen för att kunna gå till kiosken och köpa salta s-märken.
Vi lärde oss det så bra, jag och mina systrar. Så nu när vi är vuxna och stora och sedan länge lärt oss mycket mer om livet än att cykla själva så ligger vi kvar där.
På exakt samma ställe.
Och alltid med några enkronor i börsen för salta s-märken.
Och vi ligger där bredvid samma människor som vi alltid legat några meter ifrån. Mannen och kvinnan som ser så rara ut med de små barnen som är så söta som sen växer upp och blir stora och vi ligger fortfarande på samma ställe och de med utan att vi faktiskt sagt hej till varandra en enda gång.
Och tiden går och höstar följs av vintrar och möts av vår och sommar och nya år och kanske är det bara på de där barnen på stranden som blir större för varje år som går som man förstår att man blir äldre.

Det är när jag cyklar ner på en grusväg som något säger att jag är på rätt väg. Mot havet. Med stråhatten i korgen, kaffetermos och samma röda kopp jag alltid brukar ha. Så solblekt att den nu blivit rosa. Jag går i och ur havet och ser hur benen långsamt blir solbrända.
Kanske är den här platsen den näst största kärleken? Kärleken som står där lite mindre tydlig än den där vanliga kärleken.
En kärlek som håller även mitt i ösregn. När molnen hopar sig och regnet börjar strömma över stranden flyr de flesta. Men jag fäller upp mitt strandparasoll och sitter där under medan dropparna studsar omkring mig.
Och när den där dagen kommer när man känner att det är sista dagen, för luften har blivit så hög och klar och vattnet ger en känsla av höst.
Då vänder jag mig om, ser ut över stranden och havet, min strand, och säger: ”Hejdå, tack för i sommar!”
Och jo, jag tror han har rätt, Håkan.
Det är egentligen bara där jag vill vara.