De anar mer av våren
än vad vi just nu ser

En januaridag med vår i luften sätter jag höstlökarna. En hektisk höst hade gjort att de blivit liggande i förrådet istället för i trygg jord. Där bland vinterns alla vedträn låg narcisser och pärlhyacinter, några påsar med löfte om vår som blivit bortglömda.
”Ja, just det! Lökarna!” tänkte jag till varje gång jag var nere i förrådet och hämtade ved. ”De ska jag ju sätta!” Sen var det något annat som skulle bli gjort först och så blev de liggande där.
Tills i slutet på januari.
Tills den där dagen när luften plötsligt kändes annorlunda, ljuset tycktes vara ett nytt ljus, och fåglarna sjöng som om de visste något mer om våren än vad jag själv visste. Och jag gick resolut ner i förrådet, uppfylld av något nytt i mitt hjärta, och bar upp krukor och jord och lökar och sätter mig sedan på innergården och planterar mina lökar.
”Det kan ju gå ändå. Det behöver inte vara för sent”, tänker jag medan en vind smyger omkring i det stora trädet bredvid mig och en fågel som anar så mycket mer än vad den just nu ser sjunger och det sista av dagens ljus lägger sig som en guldkant vid horisonten.
Och jag blir plötsligt berusad av en känsla av liv när jag sätter de där torra lökarna i jorden. Det där som kunde gått förlorat. Det räddar jag.

Ibland kan hela livet tyckas fastna i källaren. Långt bort ifrån ljuset och den rätta jordmånen torkar man in, hittar inte sin rätta form, kommer så långt ifrån den man är.
Jag vågar knappt tänka på alla praktfulla narcisser, liljor och krokusar som ligger i en mörk källare och inte får växa för att de inte kommit i rätt jord. Inte når solen.
Jag skulle vilja plocka upp dem ur källaren, hålla det där till synes torra, vissna och omöjliga kärleksfullt i handen och sen plantera det i ny jord. Men hur?

Ibland vill livet nytt så stilla och försiktigt som en liten lök som vill gripa tag i livet, mitt i januarikylan. Men litet till trots har det lika stor kraft att växa.
Kanske kan det börja växa bara genom att lyssna på någon som är trött och vilsen och säga: ”Du är bra!” Säga och tro att: ”Det kan ju gå ändå. Det behöver inte vara för sent.”
Försöka vara som de där småfåglarna, som sjunger mitt i vintern, för att de anar så mycket mer av våren än vad vi just nu ser.