Skör som en fågelunge
men ändå redo att flyga

Den här sommaren skulle jag göra så mycket.
Jag skulle städa förrådet, rensa alla garderoberna, putsa fönster, ta morgondopp, koka spännande svamp-risotto och bli en ny människa.
Jag skulle gå ner fem kilo och springa hela sommaren.
Istället gick jag upp två kilo. Sprang inte en enda gång och städade EN garderob.
Nu när augusti plötsligt placerar löv på sovrumsgolvet, inblåsta genom ett fönster, krymper min själ ihop lite och jag undrar vad jag gjorde med min sommar?

Det blev inte som jag tänkt mig. Men ändå har bikinin hängt utanför fönstret och droppat nyss badade bad ur sig. Och kärleken min har tyckt att mina ögon blivit mer blå, som de blir på sommaren. Jag har haft de där extra fem minuternas utrymme i mig. Den där känslan som gör att man både får, och följer, lusten att lägga sig och vila fem minuter i sängen. Mitt på dagen. Bara lyssna på trädet som susar utanför. Som vaggad i en stor trädkoja. Och jag har blivit loj och tung i kroppen som en dunsande humla av sommarens blåa bad.
Jo. Mellan skurarna har sommaren ändå droppat in. Om man bara kan förlika sig med skurarna och det som inte blev gjort.
Vännen Anna-Karin öppnade terrassdörrarna när sommarens oväder svepte in om kvällarna. Satt där och njöt av smattret och lukten av regn. Köpte ett par blommiga byxor med resår när hon gick upp i vikt istället för ner som hon tänkt sig. Hade underbara stunder med sina barn och tyckte att det var det viktigaste.

Och nu när jag står här med mina halvstädade garderober och frustration över min ofullkomlighet, så kommer några ord av Tomas Tranströmer i tankarna. ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Och plötsligt känner jag mig tacksam för att livet begär något av mig, att det finns där och vill bli levt. Vill få sina förråd rensade.
Livet begär något av mig och jag vill något med livet.
Som lilla mormor, som fyllde 95 år nu i augusti, och mest sover så djupt så vi tror att nu är den sista stunden kommen.
På den lilla festen som hålls för henne njuter hon av att se folk. Ser buketten med blommor hon fått och säger: ”Dra på trisser!” Överraskad som ett litet barn.
Och sen när gästerna ska gå säger hon: ”Kom tillbaka till jul!”
Som om livet självklart ska fyllas med mer. Och som om hon har så många fler valv som öppnar sig i henne.
Där ligger hon, och är skör som en liten fågelunge men är ändå redo att flyga.