Som öar långt, långt där borta

Varför har man inte semester oftare?
Det undrar jag när jag står där i balkongdörren och ser ut över ett turkosblått medelhav och en vacker udde och förstår att det är Italien jag ser ut över. Hur kan man ibland tro att livet är så fullt av måsten så att man inte hinner stå och förundras över hur många nyanser det finns i Medelhavet?

Vi vaknar till tystnad, svalor som piper och ett medelhav som sjungande tar sig in över stranden och låter sig höras ända upp till där vi bor. Vi har vågor vid sängkanten. De når nästan tårna.
Vi promenerar till Italien och har picknick med jordgubbar och öl. Havet fräser vattenstänk på våra ben. Och plötsligt tittar en dykare upp ur vattnet. Han tar sig sakta upp på stranden med ett harpungevär och tre fiskar hängande på höften och ser precis ut som Antonio Banderas och jag sitter en meter därifrån och undrar över hur jag kunde tycka det var så viktigt att vara hemma och läsa ICA-bladet och tänka ut matlådor.
Jag sluter ögonen. Och kraven känns som öar långt, långt där borta. Som jag inte kommer ihåg namnet på.

Var det igår vi kom? Verkligen? En vecka måste det väl minst vara?
Det är en lucka i tiden det här, där vi inte längre sätter tid på det vi gör. Vi försöker inte längre förstå världen runt oss. Vi bara är i den. Det är ingen idé att försöka förstå världen när man bara kan säga Bon jour på franska. På restaurangen blir maten en överraskning för vi har inte förstått vad vi har beställt.
Och där på restaurangen tar jag en bild på honom där han inte blir så vacker som han är i verkligheten och han tar en bild på mig där jag inte blir så vacker som jag är i verkligheten.
För verkligheten är mycket vackrare. Verkligheten är en känsla som är mer sann utan ord och det vi kan återge. Som Gud, tänker jag, och det djupblå medelhavet blir långsamt sammetssvart och i sin sammetskostym samlar det hela dagens värme. Vi vandrar vin-lätta hemåt i smala gränder med en varm vind som får min klänning att smeka mina ben. Och den här vinden för lugnt bort det gamla och trötta och lyfter det ifrån mina axlar.

Det är först när vi kommer hem igen till landet där vi bor som jag kommer ihåg krav och pendlingstider. Och där hemma ser jag raggsockarna som ligger på golvet. Raggsockarna som jag hade innan jag reste. Jag känner på min kind och den är fortfarande medelhavs-varm. Jag behöver inga raggsockar. Kroppen fryser inte längre.
Och i själen dansar svalor i takt till vågorna mot stranden.